Läste ett inlägg i en grupp (bortskänkes grupp) tidigare idag där en tjej undrade hur det egentligen gick till med att söka socialbidrag och varför inte fler gjorde det. Svaren hon fick gjorde mig så jävla förbannad! Vissa lever verkligen i en fantasivärld!! Jisses alltså. Det fick mig att tänka på (igen) vad jag fått höra dom sista veckorna av personer som faktiskt inte känner mig och defenitivt inte känner min man eller vår situation vi lever i. Jag satt och kräkte av mig lite att jag var irriterad på min man och den situation vi lever i (i förtroende då) och det har jag fått äta upp nu. Flera gånger. Men grattis då för att ni har det så bra ekonomiskt och inga skulder. Blir så jävla ... ja jag vet inte. Irriterad, besviken för att jag trodde jag sa något i förtroende till någon och sen får det slängt i ansiktet. Sen var det lite fler kommentarer om hur jag levt mitt liv tidigare och att jag skulle göra precis likadant igen om jag hamnade i dom situationerna igen. Vad fan vet du om det?! Absolut inget alls! Åh vad detta retar mig att jag ens öppna flabben om mitt privatliv när vi satt och pratade. Jag fick veta en hel del privata saker jag med men inte fan sitter jag sen och slänger det i huvudet på personen och tror mig veta precis hur h*n funkar. Jag vill heller inte ha "goda råd" om hur vi ska göra eller leva våra liv. Anledningen till att jag från början hamnade i den dåliga ekonomiska sits jag (numera vi) sitter i är för jag gick in i väggen och mådde skitdåligt psykiskt. Och utan hjälp och stöd från någon annan förutom min man så sket jag ett STORT stycke i allt som hade med ekonomi att göra och allt annat med för den delen. Sen när jag väl började ta mig upp ur skiten med hjälp från min man så sa jag upp mig från en fast tjänst pga en chef som inte kunde skilja på privatliv och arbetsliv ( lätt förklarat men med fan så många fler faktorer inblandade) och vi tänkte att vi klarar oss ett tag på bara min mans lön. Tills han fick sparken. Av samma chef. Och var utan pengar i nästan 2 månader. Jag orkade inte jobba på nästan 1 år. Fick stora problem med att vara bland folk. Att gå utanför dörren gick bara om min man följde med. Att träffa någon i familjen eller en vän var inte aktuellt. Om inte min man följde med. Vi har i princip sen dag 1 av vårt förhållande/äktenskap kämpat som idioter för att få det bättre ekonomiskt. I perioder har vi haft det riktigt bra bara för att få mattan undanryckt under fötterna och så har vi varit nere i skiten igen. Varje gång vi lyckas vända skiten och hamna på +-0 så vi kan börja betala av våra skulder så händer något. (Nej vi har inte alltid varit så sparsamma med pengarna innan men man lär sig så länge man lever och jag skyller inte vår situation på nån anna heller) Bilen rasar och vi måste låna pengar för att köpa en ny, en av oss får plötsligt mindre pengar in i månaden osv osv. Detta händer då alltid samtidigt.

Ett antal flyttar har inte gjort saken bättre. Speciellt inte en flytt. Det är något vi ångrar riktigt mycket och det var när vi hyrde hus. Men min man gick med på det för min skull för jag kom närmare min son. Där började det gå riktigt utför ekonomiskt för vår del. Vilket nu resulterar i att vi inte kan hyra en bra lägenhet utan får nöja oss med en lägenhet som är under all kritik.

Jag kan ju bara hoppas på att det parti som vinner valet ( INTE Moderaterna då eller nåt annat parti som gör att Reinfeldt sitter kvar) gör något åt utförsäkringarna.

Hello bloggen its nice to be back!